Kära Pigge

Jag har precis läst färdigt din bok och den har fullständigt skakat om mig, berört mig in i själen. Jag känner för dig, jag beundrar din styrka och jag är inspirerad av din medmänsklighet. Precis som du är jag gotlänning, dock bosatt i xxxxx, men gotland är mitt hem, mitt hjärta, där jag hör hemma. Där mina släktingar på mammas sida bor.

 

Varje gång jag åker till Gotland känner jag mig helt tillfreds inombords och när jag ska lämna ön känner jag ett stort tomrum. Jag är bara 19 år, men vill så småningom bo där. Så vad kan jag, en vanlig svensk unge ha att säga dig, som varit med om det värsta en människa kan utsättas för och ändå orkat ta dig vidare?

 

Jag kände direkt att jag ville kontakta dig, jag vet inte riktigt varför, inte för att kunna mildra din förlust eller beklaga din sorg, utan för att säga att jag känner igen mig mycket i dig som människa. Dina ord har verkligen gett mig insikt och jag har läst vissa meningar om och om igen för att ta till mig dem. Jag har inga barn, givetvis, men när du skriver om dina barn Max och Charlie associerar jag till mina småsyskon Mikael och Leah, 5 och 1 år, och det gör riktigt ont i mig, för dig. Bara tanken att förlora dem är outhärdlig, jag skulle inte klara av det. Men du får mig att inse att det är otroligt vad man som människa orkar ta sig igenom.

 

Jag är rädd för döden, så otroligt rädd. Inte för att jag själv ska dö, utan att de jag älskar, de runt mig ska dö. Min morfar dog i augusti, det rubbade min värld. Vi hade just varit och hälsat på honom i xxxxxxx i juli. Jag minns att jag strök hans hand, hans vänstra där han har en stjärna tatuerad, och tänkte, han får inte försvinna från mig. Han är så varm och levande, han kan inte dö. Och mormor som dog i januari 2005, helt oväntat, hon skulle hälsa på oss påsken det året, men hon hann försvinna. Jag hoppas de är tillsammans nu, att de är lyckliga och kan se ner på mig och vara stolt över mig. Gotland är tomt utan dem, men det kommer alltid vara mitt hem på jorden.

 

Jag kan inte jämföra deras död med dina förlorade givetvis, men jag är glad att du blev vän med havet igen. De har det bra nu, Ulrika, Max och Charlie och de älskar dig. Det känns som att jag känner er, jag är med er alla i tanken och nu är ni en del av mig, ni kommer alltid att finnas inom mig. De som berör mitt hjärta finns alltid där. När jag var på Kneippbyn i somras med mina småsyskon tänkte jag på er. Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist, men nu är de ett med havet och himlen. Dina underbara älskade.

 

Jag vet inte vad jag ska säga, samtidigt som jag skulle vilja säga så mycket. Men du är inte ensam. Vi finns, vi som bryr oss om våra medmänniskor och vi som ställer upp för varann i sådana situationer som i Thailand. Vi som kan sätta andras behov framför våra egna och ge utan att ta. Ulrika. Max. Charlie. Jag delar din sorg, det riktigt känns. Jag önskar att jag kunde göra något.

 

Varma hälsningar Tjej 19 år, Gotlänning och xxxxxxbo 

 

Svar från Pigge:

Tack för ditt brev. Det värmer. Blev pappa i morse och det är så jävla häftigt. Liv kommer och liv går. Mötte en äldre man som troligen inte har så lång tid kvar. Inser spelets regler när det blir så tydligt. Man måste leva nu idag i morgon kan det vara försent.

Pigge