Jag sitter i Thailand med en två månaders dotter i famnen som inte vill sova. Hon skriker som två-månaders bebisar gör när det är något som inte stämmer. Jag visste att hon var matad med Mamma Monikas bröstmjölk. Det fanns ingen blöja på och hon var ganska ny-soven. Ungefär så rationellt är mitt tänkande. Försökte dra barnvagnen snabbare längs poolkanten samtidigt som jag försökte läsa klar ett spännande kapitel i Stieg Larssons bok Flickan som lekte med elden. Till slut övergick skriket till något hjärtskärande och smått hysteriskt från Wilda. Först då lade jag ner boken för att försöka vara lite mer närvarande pappa. Det tog tre minuter så kände hon sig trygg igen.

 

Någon frågade vad klockan var och jag svarade 10.55. Insåg då att för 3 år sedan stod jag i ett träd så här dags samtidigt som Tsunamin svepte in över Khao Lak. Höll hårt om Espen så att han inte skulle falla ner i det vilda vattnet. När jag står där så inser jag att detta klarar Ulrika, Max och Charlie aldrig – dom kommer att dö. När jag insett detta bestämde jag mig för att släppa taget och gå samma öde till möte. Jag tyckte att meningen med livet var borta. Tack vare Espens skrikande och peppande så släppte jag aldrig.

 

När jag nu sitter med Wilda i famnen inser jag att det alltid finns en mening med livet och att just livet skall levas nu och här. Skall man ha ett bra liv så måste man påverka själv. Jag tycker att jag kommit väldigt långt och att vi jobbar med förutsättningarna varje dag, hör ofta Ulrikas olika förmaningar i huvet, saker som jag sällan reflekterade över då – men nu kommer de ofta fram. Hon sa bland annat: skall man ha ett bra förhållande så får man jobba med det varje dag. Det är självklart idag men då fattade jag inte bättre än att det löser sig väl. Jag tog henne och grabbarna för självklara. Idag inser jag att man inte skall ta något för givet. Det blir sällan som man tänkt sig, vilket inte gör mej speciellt mycket. Men har jag en möjlighet att påverka min eller familjens framtid så vill jag göra det. Jag har svårt att bara sitta och titta på utan att säga vad jag anser är rätt eller fel. Tror det är ytterligare ett drag jag fått ärva efter Ulrika. 

 

Tänker på att vi är rätt många efter Tsunamin som idag har helt nya förutsättningar. Vi har nya liv som inte skall jämföras med det gamla. Men liv där alla ryms och vi skrattar ofta vid minnet av våra gamla familjemedlemmar. 98 procent av alla minnen som kommer upp är idag positiva varma bilder och jag plockar gäna fram dem när jag är själv eller vid matbordet. 

 

Idag känns det som att vi är nio stycken i vår familj. Fyra i himlen, eller hos Nemo, som på olika sätt är närvarande. Och kvar i livet är vi just nu fem, men hoppas på minst en till. Se till att du får ett bra liv!

Pigge