(Det här inlägget skickades som en kommentar) 

hej pigge!

sträckläste din bok. blev både glad, ledsen och arg som ett bi.

jag var själv i thailand när tsunamin slog till,men, som tur var för min egen skull, på andra sidan. så det enda jag förstod var att just att en tsunami hade orsakat förödelse, att jag var utom all fara där jag befann mig på koh samui och att många svenskar var inblandade. eftersom iallfall jag inte förstod innebörden av det hela så bekymmrade jag mig inte så mycket, jag visste inte att så många hade dött. jag tog inte reda på fakta. inte till en början iallfall.

när jag ringde min mamma blev jag nästan irriterad på att hon var så “ojig” och bekymmrad och att hon till och med tyckte att jag skulle åka hem, hon skulle betala för biljetten. hallå, tänkte jag, här är allt ok! vi badar, solar och festar. där jag befann mig verkade ingen runtomkring mig ha berörts nämnvärt av det inträffade.

så började jag läsa aftonbladet på internet och såg bilder på överlevande, bilder på döda. självklart kommer jag ihåg ditt namn, Pigge, nämnas några gånger. jag minns att det stod både bu och bä angående ditt agerande. vissa hyllade dig, andra tyckte du var okänslig som gick ut i media med din sorg.

då hade jag ingen speciell åsikt om dig alls. efter att ha läst boken tycker jag du gjorde helt rätt i att vara med i tv och tidningar, varför inte?

media, som oftast svartmålas, blev plötsligt de goda. de medmännskliga. de som ville, och kunde, hjälpa. dessutom tror jag att drabbade människor mår bra av att veta att de inte är ensamna. människor som står helt utanför behöver höra vittnesskildringar, behöver veta att det har hänt, och att det har faktiskt hänt svenskar. det borde ringa lika illa i allas öron hade det “bara” drabbat lokalbefolkningen. men tydligen så är det inte så. det måste drabba folk i ens närhet. om inte i ens direkta närhet, så iallfall folk som är av samma nationalitet, som lever på ungefär samma sätt som en själv.

jag träffade på en engelsman som överlevt katastrofen utan fysiska skador, men med psykiska men. denna mannen träffade jag någon vecka efter katastrofen. han hade stannat kvar i några dagar för att hjälpa till. ingen av hans närstående hade dött men det hade varit illa nog för honom att okända gjort det. han var kristen och det var enligt honom till stor hjälp. han var oerhört tacksam för att han levde, och han kände ingen skuld för det. han tänkte heller inte avbryta sin semester.

jag fick höra på avvägar att en tjej från schweitz som jag delat bungalow med i början av december hade råkat illa ut, hennes flickvän, som hon planerade att ingå partnerskap med, hade dött. då blev jag ledsen för hennes skull, hon verkade vara en bra tjej.

det som är konstigt för mig är att trots att jag var så nära där det hände så fattade jag inte.fattade inte.det var artiklar och det var bilder och det var svenskar. inte samma bilder från krig och svält på människor från länder långt borta som man ser dagligen.det här var människor som såg ut som mig själv o mina vänner och folk som jag ser på gatan här hemma.ändå fattade jag inte.

först när jag kom hem gick det en isande ilning genom min ryggrad. först då fick jag beskedet som gjorde att det blev mer verkligt. ett gift par, flyktigt bekanta till min pappa (de hade skänkt honom en katt för några år sedan), och deras två små barn hade varit där. och de hade alla 4 förolyckats. hemma i sverige fanns den tonåriga dottern kvar som enda överlevande. hon hade inte varit med i thailand. jag tänkte på den yngste sonen, en blond liten pojke på 5 år. jag visste vad han hette, jag hade träffat honom ett par gånger. det var allt. mer än så kände jag hnonm inte. och nu var han död. jag tänkte på den äldsta dottern som förlorat hela sin familj. mor far och två syskon. hon var inte ens myndig! och nu blev hon plötsligt 1000 år äldre av den otroligt hemska erfarenheten. hur hade hon det? hur mycket “tänk om” tänkte inte hon? tänk om jag hade varit med? tänk om de hade rest någon annanstans? hade jag kanske hellre varit död jag också? hur ska jag kunna leva vidare?

jag satt också bredvid en familj med två små fina barn på väg till thailand. de skulle fira jul och nyår i pukhet. vad hände med dem?

saker som gör ont sker hela tiden i världen. mina problem känns ju minimala i jämförelse med vissa andras. ändå är det mina problem som just jag måste handskas med och lösa på bästa sätt.precis som du löste dina på bästa sätt.

att läsa och höra om andras livsöden och hur de klarat sig genom de mest extrema händelser är den bästa hjälp jag kan få i min egen kamp här i livet. jag behöver mer böcker som din pigge, för att se att det alltid finns hopp. jag är oerhört glad att du vågade dela med dig. på så sätt kan du hjälpa en massa människor att kämpa vidare med sig själva!

det var nog allt.

tack!

/katarina