Som ni märker har det på sista tiden gått länge mellan mina inlägg här på Ior 2007. Det beror på att livet går vidare och fylls på med nya upplevelser som tar plats i tankarna. Jag kommer alltid att bära med mig Ulrika, Charlie och Max, men mitt behov att skriva på just den här bloggen har minskat.

Jag vill tacka alla som läst den här bloggen och som bidragit med kommentarer och skickat mail till mig.

Du är välkommen till min nya blogg, Piggebloggen!

Annons

Sommaren är åter på Gotland. Idag är det Nationaldagen och som Gotlänning har jag svårt att glömma danskarnas härjningar i Visby i mitten på trettonhundratalet. Dagens Stockholmsvecka är som en sommarbris jämfört med vad danskarna gjorde när de plundrade och brände ner halva stan på sin tid. Så hoppas Zlatan, Henke och de andra sätter dansken på plats i dag!

Min lilla dotter har nu passerat 1,5 års gränsen och börjar uppvisa ett väldigt bestämt beteende. Att en sådan lite parvel kan ta över kommandot i en familj. Nu har föräldrarna haft familjeråd och bestämt att ta tillbaka lite av bestämmanderätten. Det går snabbt att tappa kontrollen om man inte passar upp. Wilda är väldigt intresserad av djur. När det kommer hundar eller katter blir hon så lycklig att hon bara skriker. Katt heter mau. Och hon har fått en katt av farmor nr 2 som är värden bästa och skall vara med hela tiden. ”Var är mau?” är en vanlig fråga. Hon är helt ointresserad av tecknade filmer så det enda vi ser på är Animal planet.

Idag så ställde vi oss på vågen och Monika är på väg upp och landade på 85,5 och jag är på väg ner så den stannade på 88,8. Jag har som mål att kunna stå på vågen i slutet av juli när vi skall få nästa bebis med båda mina barn utan att nålen skall gå över 100 kg. Rätt bra för en ung kille på 48 år och 189 cm.

Jag var och höll ett föredrag för läkare och sjuksköterskor där vi samtalade 1,5 timma runt tsunamin. Uppläggen är alltid med en moderator så inget föredrag blir likt det andra. Normalt så handlar det 95 % om entreprenörskap och 5% om olyckan i Thailand. Men nu skulle det handla om katastrofer och det fanns avsnitt som blev lite tyngre. Men jag tror at det blev bra för alla inblandade, inklusive undertecknad. Det är bra att lyfta upp och snacka så att man inte börjar sopa allt under mattan.

För övrigt så fortsätter livet i racerfart. Det har nu gått 4,5 år sedan olyckan och jag kan känna mig lycklig varje dag. Glad för min nya familj och lycklig för att jag har ett liv som innehåller så mycket. Träffar en del människor både live och på nätet som går igenom stora tragedier. Hamnar ofta i situationer där jag kan vara med och stötta på olika sätt. Det känns helt naturligt och ett sätt att betala tillbaka till alla som stöttat mig. Det är troligen ett naturligt mänskligt beteende då flera av dem som jag hjälpt nu hjälper andra. Jag är egentligen förvånad att det inte finns fler nätverk där människor som varit eller är i samma situation kan träffas. När någon som varit drabbad för länge sedan träffar en som blivit drabbad nyligen så hjälper båda parter varandra. Kan inte riktigt förklara vad som händer men det har något att göra med att den som blivit drabbat nyligen får höra att man kan gå vidare genom att få lyssna och se bevis på människor som verkligen går vidare. Den som hjälper och berättar känner sig nyttig och får energi av att hjälpa till.

Jag blir fortfarande illa berörd över familjer som egentligen har det fantastiskt bra men hela tiden lyckas förstöra sina liv med destruktiva beteenden. En del tar till droger andra är ständigt avundsjuka på alla andra och gnäller hela livet för allt möjligt. Livet är orättvist och kommer alltid att vara det. Men livet är samtidigt en härlig resa där man kan ha det hur bra som helst. Framför allt om man bor i Sverige. Jag är övertygad om att alla i Sverige har möjlighet att ha det bättre än 75% av jordens befolkning. Även om det ser hur jävligt ut som helst har man alltid möjlighet att börja om i vårat land. Det innebär att vi som individer alltid kan komma igen när vi bor här. Men då måste man orka förändra sitt liv. Det är inte lätt men det går alltid.

Möjligheterna i Pakistan, Uganda eller Iran är betydligt besvärligare. Faran här är att vi hela tiden tror att det är någon annan som skall förändra våra liv och så blir det aldrig. Var och en är ansvarig för sitt liv och hur man använder tiden. Tiden är ett kapital som vi har lika mycket av och som var och en kan spendera som man vill. Använd den på ett smart sätt där det blir mycket njutning. För det skall i alla fall jag göra.

Pigge 20090606

Läs mer på Mia Danielsson Wangs hemsida.

Nu är det snart fyra år sedan vi tog in på det lilla nybyggda hotellet på beachen i Khao Lak. En av anledningarna till att vi ville bo där var att ägarna var ett ungt entreprenörspar som var stolta över sin nybyggda anläggning. En annan var närheten till havet. Så här fyra år senare kan jag knappt fatta att det har hänt det som hände den 26 december 2004 kl 10.31. 

Idag är jag en mycket glad och lycklig äkta make med en fantastisk fru och en liten dotter som gör livet extra kul varje dag. Den 23 december körde vi runt till 35 olika familjer och överlämnade en bok med över 120 olika lekar. Julklappen är en utmaning/inspiration där våra vänner måste logga in sig på en hemsida och redovisa att de lagt minst en halvtimma i veckan på att leka hela familjen tillsammans. Jag tycker att det är för många som tar sin familj för självklar och slarvar bort tid framför tv eller data. Detta redovisas publikt för alla deltagare och de två sämsta familjerna får bjuda alla på beach party nästa jul. Det som glömmer bort sig får en påminnelse varje vecka hela året. Förhoppningsvis är det en morot för många att leka ihop och njuta av tiden man får tillsammans.

Just nu leker livet och allt är så bra att jag borde vara tvungen att betala extra straffskatt för att jag mår så bra. Små saker som andra tar för självklart kan göra mig både varm och glad. Framför allt när Monika kommer in sist i sovrummet och kryper ner i sängen så strålar det till med extra energi. Det var självklart innan olyckan i Thailand men nu är inget självklart. Fördelen med olyckan är att jag blir både varm och glad för saker som andra tar helt för givet Det är skönt att kunna tillåta sig att må bra utan att behöva be om ursäkt.

Julafton firades hos min syster där även våra föräldrar var med. Vi passade då på att berätta om Monikas graviditet och fira den med champagne. Det kom några tårar av glädje och det kändes bra med lite starka känslor så här vid jul.

Efter middagen tog vi vägen förbi kyrkogården och tände sex ljus på vägen hem. Det var så otroligt vackert. Kyrkogården ligger lite utanför Visby och det är ordentligt mörkt, fritt från stadens ljus. Mörkret gjorde att den fantastiska stjärnhimlen visade sin bästa sida. Det var helt molnfritt och natthimlen lystes upp av tiotusentals stjärnor. Inne på kyrkogården var det en lugn och respektingivande stämning. En stämning man nästan kan ta på och som gör att man känner sig varm och säker på samma gång. Det infinner sig ett lugn som är svårt att beskriva. Det var säkert över 2000 små ljus som lyste på gravarna. Det var både mäktigt och värdigt. Jag och Monika tände sex ljus på graven och blev bara stående och förstummade. På något sätt känns det som om vi alltid varit ihop. Vi förstår varandra på ett sätt som nästan bara väldigt nära syskon klarar av. Vi står där och håller om varandra och behöver inte säga något. Till slut säger jag att det känns som om jag har dåligt samvete för att jag tänker för lite på Ulrika. Monika har då haft samma tanke om hennes Jan och barnens pappa. Märkligt att man kan tänka så lika så ofta. Men det är väl det som gör att man funkar bra ihop.

När vi sedan kom hem och lagt Wilda så tar vi en promenad längs stranden och hör vågorna rulla in. Vi har ett ställe längs stranden där vi har en oljelampa och fyra stycken lyktor som vi brukar tända. Oljelampan har varit helt omöjlig att tända under några veckor på grund av blåst. Men på julafton var det absolut vindstilla och helt stjärnklart. Vi står där i vinternatten och bara njuter av mörkret och i skenet från lyktorna ser och hör vi vågorna rulla in mot den gotländska kusten.

Det är minus 3 grader och vi fylls av värme med tankar att alla fyra finns med oss och det snart kommer ännu en familjemedlem om allt funkar som det skall. Vi är inte lika unga som familjen i Khao Lak men stolta och fulla av entreprenörsvilja kommer vi att leva ett rikt liv på upplevelser med alla våra vänner och våra olika familjekonstellationer. Det går att komma vidare bara man bestämmer sig och vågar. Den som vågar kan komma hur långt som helst – det är vi många som bevisat efter Tsunamin.

Pigge

Resan till Egypten

I slutet av oktober reste jag med mina tjejer till Egypten. Det var en kvinnlig kompis och Monika med båda sina döttrar. Av någon anledning så hade jag en väldigt bestämd negativ bild av Egypten. Det skulle vara skitigt, man skulle bli magsjuk, det skulle finnas tiggare över allt, det skulle finnas säljare som skulle tvinga på oss varor i varje gathörn och man skulle inte kunna göra sig förstådd på engelska. Ingenting stämde. Det var så fantastiskt att jag gärna skulle kunna tänka mig att köpa hus där. Jag och Monika hade gjort upp en deal med väninnan att hon och Nicole skulle ta hand om Wilda två timmar varje dag så att vi skulle kunna gå Kitesurfingskola. (Segla drake efter en liten vinsurfingbräda). På fyra lektioner kom vi så långt att vi ibland stod upp. Jag har fått in så mycket saltvatten genom näsa och mun att jag inte borde bli förkyld före 2010-01-12…

Idén kom hos frisören

En kväll fick jag för mig att det var dags för klippning. Jag blev hänvisad till stadens bästa herrfrisör. Jag kommer tyvärr inte ihåg namnet på honom. Men det var en farbror i 65-årsåldern som säkerligen fortfarande sprang på discotek. Han hade i alla fall den längsta hästsvans som jag sett på en gubbe i den åldern. Han var väldigt stolt och detta var hans kungarike det kände man direkt när man kom in i hans salong. Sina kunder tog han hand om som porslinsvaser. Jag kände mig verkligen speciellt ompysslad. Det var en man med yrkesstolthet. Det kändes som om jag var hans viktigaste kund – en känsla som han säkerligen fick alla sina kunder att känna. Det var inte för inte som han var stans bästa frisör och det var lång kö. Jag hade turen att få en avbokning.

När jag sitter där så får jag för mig att jag skall köra Gotlands Grand National i år. Motorcyklarnas vasalopp. Jag har kör ett par år förut och då kommit 4 varv på 3 timmar. Min galne kompis Berra är den enda av ca 50 000 startande som startat både på förmiddagen och eftermiddagen och på så sätt kört dubbelt så länge som alla andra. Jag har varit sugen på detta under en tid och tränat rätt hårt för att kunna göra det ett år. Då när jag sitter i frisörstolen kommer jag på att jag blir inte bättre tränad och jag blir absolut inte yngre. Jag ringer Berra och ber honom om råd hur skall jag få en start i båda starterna när det redan är fullt sedan en tid. Han fixar en start till förmidagen av ett återbud och någon timma senare springer Berra på en Kille som brutit nyckelbenet i elitklassen. Jag får köpa hans start och Järpa lovar att serva motorcykeln och mig i depån.  Allt fixar sig på ett dygn från Egypten.

Vid Max grav

Jag bestämmer mig för att vila mig i form och äta och dricka rätt. Tävlingsdagen är allhelgonadagen lördagen den 1 november. Det är samma dag som Max skulle ha fyllt år. Hur mycket spelar ingen roll för min Max fyller alltid fyra år. Jag brukar inte göra något speciellt på deras födelsedagar mer än att tänka lite extra på dem. Köpa en blomma och lägga i havet eller på graven och helst tända ljus vid graven på kvällen. Den här dagen visste jag att jag inte skulle orka med något på kvällen så jag åkte förbi graven på morgonen innan start. På vägen ut i garaget för att  hämta en hjälm får jag syn på en utslagen ros. En enda ros blommar bland alla rosenbuskar! När jag kommer in så berättar jag för Monika att det finns en stor röd ros bland alla kala buskar. Hon säger att jag självklart skall ta med den till graven. Jag klipper rosen med en tång och då kommer den första tåren. Varför finns det precis en enda ros tänker jag när tårarna rinner ner för kinden?

När jag kommer till graven är det ont om tid – start om mindre än en timma. Jag tänder ljusen runt graven och sätter rosen på den minsta av de tre fåglarna som pryder gravstenen. Solen bryter igenom och jag blir helt varm i kroppen. Tårarna kommer och det tar 10 minuter innan jag känner att jag kan bryta upp och det känns okej att lämna denna stämningsfulla grav som ligger vid havet. Då bestämmer jag mig för att ta med Max på axeln och avverka  dessa 7 varv i gyttjan!

I gyttjan på Gotland Grand National

Efter första målgången och 2,5  timmars körning så känns kroppen bra och har jag 20 minuter att dricka soppa och tanka upp hojen innan jag skall vara vid den andra starten. Jag missar den starten med mindre än två minuter vilket inte spelar någon roll. Jag slipper slåss i starten och hinner ikapp klungan efter 5 minuter. Under loppet så måste man få i sig minst 5 liter vatten och någon form av föda. Jag vet inte om det var ansträngningen eller om det var Egypten som fick magen att balla ur. Första gången hann jag in bakom ett träd men andra gången så räckte inte tiden till riktigt.

När det var ett varv kvar så kändes det som om jag skulle ge upp. Men på något vis så tack vare att jag hade Max i mina tankar så kom det extra kraft. Sista varvet gick inte snabbt och till slut var det bara jag och en av elitåkarna kvar på banan. När jag insåg att han var den enda som jag kunde hålla bakom mig så kom tävlingsdjävulen fram trots att jag egentligen inte orkade.  Nu vred vi ur det sista ur musklerna för att inte komma sist och det lyckades. Jag vet inte varför sådant är så viktigt. Väl i mål så gick jag på någon form av adrenalinkick. Jag hade tack vare Max fixat mina sju varv och kört GGN på riktigt inte bara en halvdagstur utan jag och Berra har kört heldagsturen på GGN.

Frusen, trött och lycklig

Väl hemma så blev jag väldigt ynklig och frusen. Jag lade mig i ett 38-gradigt bad och frös i alla fall. Ställde mig i duschen och frös lika förbannat. Först efter en lång bastu så försvann frossan. Monika som är en förstående kvinna lägger handen på min panna och konstaterar att jag har feber. Jag inser då hur synd det är om mig och stannar i sängen. Jag är helt slut och hur trött som helst men kan inte somna. Glad och lycklig för min bedrift, för min nya situation med en underbar fru och en liten fantastisk dotter så  somnade jag ifrån min frus oljemassage. Monika sa att jag måste ha drömt något mycket trevligt för det var ett löjligt flin på läpparna när jag snarkade mig igenom den natten.

Det har varit lite mycket en tid och förra veckan vaknade jag och kunde inte somna om. Jag sov på ännu ett hotell i Stockholm, minns inte vilket. Låg och tänkte på livet och kände att det springer ifrån mig igen. Funderade på vart det tar vägen. Tänkte på att jag har haft en fantastisk tur med fruar och barn. Först Ulrika, jag förstod egentligen inte vad hon såg hos mig? En stark kvinna som satt sina spår på ett mycket positivt sätt. Jag är en helt annan man efter åren med henne. Min nya fru Monika sa att det var lätt att ta över. Att hon fick en färdigdresserad man. Monika är en helt annan kvinna och jag kan heller inte riktigt förstå varför hon valde att dela livet med mig? Jag är i alla fall en man som har tur med fruar. Det känns som om jag nu lever på riktigt igen med en hel familj.

Monika är en kvinna som jag uppskattar på väldigt många sätt stort som litet. Bland annat att det finns någon som borstar tänderna efter mig och som kommer in i sovrummet när jag lagt mig. Sådant tar nog det flesta för självklart men när man mist sin fru och det blir tomt i huset så lär man sig att uppskatta vardagssaker. En kompis till mig och Ulrika hittade en lapp i köket efter hemkomst en gång. Det stod att hans kvinna hade åkt iväg ett antal dagar till ett okänt ställe. Han fick ett hastigt uppvaknade och insåg vad det innebär att leva själv. Hennes handlande blev till en bra väckarklocka i deras förhållande.

Vi gör mycket ihop jag och Monika. Istället för att leva i en byggarbetsplats så valde vi att lämna bort hela bygget till en kompis i vintras. Han bestämde hur kök, vardagsrum och entré skulle byggas om. Han fick fria händer och vi visste inget. Vi tog en lång semester medan bygget flöt på. Oj vilken överraskning och vad mycket gnäll, gnatade och byggdamm vi slapp. Det mesta blev mer än bra. Vi har varit på kurs och lärt oss Westernridning. Kvinnan som hade kursen var helt fantastik. Där blev man ett med hästen på två timmar. Vi har varit och kört F1 på Anderstorp och även seglat en av värdens snabbaste trimaraner som seglat tre varv runt jorden. Vi har varit i Paris och Hamburg på vuxenhelger som vi försöker ha tio stycken per år. Förra veckan var vi i Karlsborg på kräftskiva som inleddes med fallskärmshopp från 4000 meters höjd! Monika och jag föll fritt i en minut ner mot Wilda. Oj vilken känsla!  

Ändå så är det nog promenerandet längs stränderna i Brissund och att sitta vid strandkanten med eld och bara prata som är absolut bäst. Varför har vi människor så svårt att uppskatta det enkla som finns nära?

Jag hade två välskapta busiga killar som var helt fantastiska. Nu har vi fått en liten tjej som nästan är för perfekt för att vara sann. Hon är glad och pigg både sover och äter efter klockan. Hon somnar ca 20 och tankas på vid 23-tiden för at sova till ca 07.  Hon hann knappt bli 10 månader innan vi fick jaga henne då hon började ta sina egna promenader.  Monika är absolut ingen kycklingmamma och Wilda har fått ramla både här och där. Nu går hon stadigt och kryper både upp och ner för trapporna med lite uppsyn av föräldrarna. Hon är så lycklig av att kunna ta sig upp eller ner alldeles själv. 

Jag har varit dålig på att prioritera tiden för familjen och det finns ett samvete som gnager. Vi har en dialog och det finns fortfarande acceptans. Lagom är ett bra ord! Tyvärr är det svårt att vara lagom för min del. Tror att lagom betyder att man ibland är över lagom och ibland under lagom så utslaget blir lagom. Det är en ständig pendel.

Jag somnade om efter att ha gått igenom 2008 och insåg att jag utnyttjar timmarna som vi fått ganska bra. Tror att man ibland måste göra lite bokslut och inse att man hinner med en hel del. Att man är duktig. Det är då man trivs med livet och sin familj. Igår kväll blev flyget  försenat vilket innebar att jag fick köra hoj när det blivit mörkt. Hojkörning i skogen är motion och någon form av yoga på samma gång. Gårdagens tur avslutades på kyrkogården där jag tände fem lyktor på Ulrikas och barnens grav. Det finns en stillhet och värdighet som är mycket stark på kyrkogården. Är man där när det är mörkt så lyser stjärnorna extra magiskt. Av någon anledning så dras jag gärna dit när jag kört hoj. Att ligga där på rygg svettig, trött och bara se stearinljusen fladdra över gravstenen, samtidigt som stjärnhimlen lyser över ön gör att jag får energi. Det framträder väldigt tydligt bilder från tiden med min gamla familj vilket leder till både skratt och tårar. Det är befriande att få skratta och gråta för sig själv ute i naturen.  Det är alltid mer glädje än sorg och det är dit man vill. Jag vet att de alltid kommer att finnas. Ulrika, Max och Charlie alltså.

Ett bra tips är att göra bokslut lite då och då. Och inse vad bra du har det! Ställ det i relation till den andra 8 miljarder som bor på denna planet och du inser att det finns nog bara 10 procent som du skulle kunna tänka dig att byta med. Livet skulle ju kunna se helt annorlunda ut om du levde i Georgien, Pakistan, Irak eller Kina. Ha ett bra liv för det tänker jag ha.

Pigge

(Brev från Linn)

Hej Pigge!

Har precis läst ut din bok, jag sträckläste den inatt. Det är en bok man inte släpper och vill inte att den ska ta slut. Efter att ha läst din blogg så förstår jag att boken fick ett så lyckligt slut den kunde få med ditt nya liv, fina familj och lilla dotter. Jag har tänkt att läsa den många gånger, men har inte gjort det. Kanske av rädsla för det där obehaget som sitter kvar av att på håll fått uppleva det ofattbara.

Jag beundrar verkligen din styrka, ditt mod och din beslutsamhet i en sådan krissituation som rådde i Thailand, jag följde löpsedlarna och artiklarna, såg reportagen. Allt detta har aldrig riktigt sjunkit in. Det är först nu jag förstår vidden av hur många som drabbades, hur många som förlorade någon, hur många som aldrig kom tillbaka. Det sätts i ett annat perspektiv när jag läser det som du själv upplevt på så nära håll.

Det är så sant att man ska uppskatta det man har medan man har det. Jag kan nästan känna ilska över personer som klagar över triviala saker när det finns så mycket att leva för. Det är precis som du skriver, att det finns andra som har det värre. Visst kan det ses som att ”dra nytta av andras olycka”- men det hjälper dig att leva för det som betyder något.

Jag förlorade min pappas bästa vän- min ”andra pappa”- efter lång och svår sjukdom 2005. Även om jag visste att han inte skulle klara sig ur det levande så kom det som en enorm chock när jag fick beskedet att hans kropp inte hade orkat mer. En så god människa kan inte utsättas för något så ont. Det är på grund av sådana här händelser jag inte kan tro på en högre makt. Man får ha tilltro till människans egen styrka.

Det är inte jag som har haft det värst, det är hans fru och dotter, som nu är 13 år.

Man får vara glad i sorgen också. Det är ett sätt att bearbeta den, inte tränga undan den. Jag vill försöka att se det ljusa i den hemska erfarenheten, att tillbringa värdefull tid med min mamma som överlevde sin cancer för ett par år sedan. 

Även om sorgen inte tar slut så blir den svagare i nyporna, och har inte samma hårda grepp om dig. Det kommer andra ljuspunkter i livet.

Så länge du minns lever Ulrika, Charlie och Max. Minnena finns alltid där. Tänk inte ”tänk om vi hade fått uppleva det där tillsammans”. Tänk istället att du kan uppleva det själv eller tillsammans med andra, och dela det med dem genom tankarna.

Jag kan aldrig förstå, även om jag försöker, hur det känns att uppleva det du upplevt. Att ens friska och livsglada familj slits ifrån en helt oväntat. Och ingen kunde någonsin ha gjort något för att stoppa det. Att sedan läsa om svenska myndigheternas handlingsförlamade sätt att hantera katastrofen är fruktansvärt, när de kunde ha gjort det lättare för de anhöriga i den lilla mån det gick.

Fortsätt som du gör, du ger stor inspiration, glädje och styrka för andra i samma eller liknande situationer!

Jag önskar dig all lycka med din familj och ditt liv, och kommer att fortsätta följa dig genom bloggen.

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och något alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig detsamma mer”.

Alf Henriksson

Kram//Linn

Igår fyllde Wilda 1/2 år och idag skulle Charlie fyllt 9 år. Jag förflyttas mellan glädje och sorg i raketfart ibland. Jag har försökt att inte tänka på allt som jag inte fick göra med Max och Charlie. Istället styr jag mina tankar till de saker som jag verkligen fick uppleva med dem. Minnena kan ingen ta ifrån mig. 

Min förhoppning var att få två nya pojkar och att allt som aldrig blev av skulle genomföras med de nya barnen. Nu blev det en tjej vilket troligen var det bästa som kunde hända mej. Det innebär med automatik att jag inte kan försöka återuppleva mina tidigare barn genom Wilda. Nu är allt något nytt och spännande som vi alla ser fram emot. 

Det är ju faktiskt inte bara jag som fått en dotter utan även Monika har fått en dotter och framför allt så har Monikas två barn fått en lillasyster. Storebror som är 17 år och som har haft svårt att visa känslor har nu fått en lillasyster att ödsla en massa kärlek på. Jag vet inte vem det är bäst för, men jag är helt övertygad om att det är bra för en tonåring att få någon att visa känslor för.

Nu har jag kommit in i ett stim med människor som mött döden i sin närhet. Jag har valt att hjälpa till med att förmedla livsänglar vilket alla mår bra av. Jag tror att de som varit i en kris gärna hjälper andra som hamnar i samma läge. Det är väldigt viktigt att verkligen få prata med någon som genomgått samma helvete, lätt att prata och få svar. Det skulle behövas en logistikcentral för de som behöver livsänglar och för de som vill vara en.

Ett stort problem för dem som drabbas av döden i sin närhet är att dessa personer tror att de inte får vara glada – att det är fult att vara glad. Man kan vara glad och ledsen på en och samma gång. Men så länge man väljer livet så innebär det också att man skall vara glad.

Våren är här och Gotland visar sig från sin bästa sida. Jag känner mej otroligt stark och lycklig och tänker jobba på att fortsätta att ha det på det sättet. Först när man kan känna sig glad och lycklig orkar man hjälpa andra.

Det här mailet skickades från Emelie till Pigge och läggs ut med hennes tillåtelse. 

 

Hej Pigge!

För andra gången läser jag din bok. Första gången jag läste den hade den nyligen kommit ut, men när jag tog tag i boken igår mindes jag det inte. Det var först när jag läst 50 sidor som jag kom ihåg. Jag tror att jag helt enkelt var avtrubbad när jag först läste den. Nu i efterhand minns jag att jag sträckläste den och att jag grät mycket, med ett gnagande dåligt samvete. ”Jag har inte rätt att vara ledsen, tsunamin tog inte min familj och jag kommer aldrig förstå”. Men tårarna var också ett tecken på hur du lyckas skriva med inlevelse och låta läsaren hamna mitt i kaoset, något jag idag är tacksam över. Hur man nu förklarar det.

 

Det har nu gått över tre år och idag läser jag boken på ett annat sätt än jag sist gjorde. Nästan varje sida läser jag två gånger och får för mig att dessa tre år stått still, att den där dagen för alltid kommer följa världens befolkning i hälarna. Men med lite distans kan jag nu läsa boken och istället försöka förstå, det är vad jag inser när jag måste läsa om nästan varje sida. Drabbad eller inte – vi alla har så många frågor, och på något sätt försöker vi få svar på dem.

 

Jag vill säga Pigge, att jag är tacksam att du tog steget att skriva en bok, för din egen skull – men också för alla oss som inte var där, som inte förstår. Vi har alla ett gemensamt ansvar, myndighet som privatperson – och vi är menade att finnas till för varandra.

Det är viktigt att ha i åtanke att det värsta som kan hända i en människas liv, skiljer sig åt. Vi är bara medvetna om det värsta som hänt oss. Och vissa saker kommer vi inte förstå. Men det viktigaste är inte att förstå – utan att försöka.

 

Ta hand om dig och din familj!

/Emelie

Då och då blir jag kontaktad av människor som råkar illa ut. Jag syftar på människor som kommer i kontakt med döden. Antingen är det sådana som har allvarliga sjukdomar i familjen – oftast livskamrat, syskon eller barn som dött eller lider av dödliga sjukdomar. Av någon anledning är det många som inte nöjer sig att prata med psykologer, präster eller andra som vill hjälpa, men inte har egen erfarenhet. 

 

Jag kan känna igen mej själv i detta. Jag hade svårt att acceptera att lyssna på människor som bara hade teoretiska erfarenheter. Jag kunde aldrig känna att dessa kunde förstå. Men när jag fick kontakt med Eva som var i samma situation för 18 år sedan eller Maria som var där för 12 år sedan eller Micke som upplevde att han förlorade fru och barn för 8 år sedan – med dem kunde jag prata om allt. Jag lyssnade och sög i mej. Även om jag inte fick svar på alla frågor så fick jag reda på att de hade känt likadant och hur de hade gjort. Vi kunde skratta och de var helt vanliga. Vi var helt enkelt på samma plan. Ingen sorg eller händelse är den andra lik, men man har stor nytta att hitta andra som upplevt samma saker. En mentor eller ett bollplank. 

 

Under två veckor har jag fixat bollplank åt två personer som mist sina livskamrater och jag ställer själv upp för en kille som förlorat sin bror. Jag är övertygad om att denna form av självhjälp är ett mycket bra sätt att komma vidare i livet. Ett önkemål vore om kyrkan eller annan organisation kunde hålla reda på vilka människor som behöver hjälp och vilka som skulle kunna ställa upp som hjälp. 

 

Prata behöver man när det känns rätt oavsett vad klockan är. Inte var tredje onsdag kl 15-15.55 med psykologen. Vi skulle behöva en massa livsänglar! Det vore nyttigt för båda parter.

 

Pigge