Tankar om att bli pappa igen

Det mest självklara i världen för en som haft en familj som ryckts ifrån en är att bilda en ny familj. Det skulle nog alla människor anse. Trots det så finns det en del som anser att man inte kan göra så. Vi är 5 familjer som mist alla barnen plus livskamraten som nu fått nya familjer efter tsunamin. För mej och dessa familjer är det väldigt konstigt att man kan ha någon annan inställning. Men det handlar väl om kulturskillnader mm. Tyckarna vet egentligen inget om situationen utan försöker bara tycka utifrån den situation dom befinner sig idag. Det är omöjligt för en familjemor med man och barn att uttala sig i frågan. De klarar inte att sätta sig in i frågan. Först skall man tänka att man förlorar sina nära i en olycka och sedan skall man tänka att man träffar en ny partner och får barn med den. Det går inte att tänka båda dessa förutsättningar samtidigt. Det måste gå tid där emellan.

 

Idag fick vi en liten tjej på 4,2 kilo. En blond välmående sak med blå ögon. Hon är väldigt efterlängtad och stretade emot rätt länge. Monika fick jobba hårt men var aldrig på väg att ge upp. Snacka om att människo- och framför allt kvinnokroppen klarar mycket mer än vad vi tror. Det finns inget namn på tjejen, men vi har några namn och det får väl ta några veckor att bestämma sig.

 

Ett  problem är att nu håller det på att bli en ny familj med egen fru och barn samtidigt som min förra familj finns med. Här uppstod en konstig situation idag som jag tydligen kommer att brottas med en tid. Är ganska säker på att mina olycksbröder och systrar har upplevt en kamp som inte riktigt går att förklara. Först enorm glädje över den nya lilla tjejen och sedan någon form av dåligt samvete som tydligen skall värka ut. Det är en kamp som man skall igenom. Det finns plats för hur många barn som helst i en familj. Det finns kärlek för alla. Och funkar det så, så kommer det att fungera med två familjer också. Problemet ligger inte hos Monika utan hos mej.

Pigge