Skrivet av: ior2007 | mars 15, 2008

Vi behöver fler livsänglar!

Då och då blir jag kontaktad av människor som råkar illa ut. Jag syftar på människor som kommer i kontakt med döden. Antingen är det sådana som har allvarliga sjukdomar i familjen – oftast livskamrat, syskon eller barn som dött eller lider av dödliga sjukdomar. Av någon anledning är det många som inte nöjer sig att prata med psykologer, präster eller andra som vill hjälpa, men inte har egen erfarenhet. 

 

Jag kan känna igen mej själv i detta. Jag hade svårt att acceptera att lyssna på människor som bara hade teoretiska erfarenheter. Jag kunde aldrig känna att dessa kunde förstå. Men när jag fick kontakt med Eva som var i samma situation för 18 år sedan eller Maria som var där för 12 år sedan eller Micke som upplevde att han förlorade fru och barn för 8 år sedan – med dem kunde jag prata om allt. Jag lyssnade och sög i mej. Även om jag inte fick svar på alla frågor så fick jag reda på att de hade känt likadant och hur de hade gjort. Vi kunde skratta och de var helt vanliga. Vi var helt enkelt på samma plan. Ingen sorg eller händelse är den andra lik, men man har stor nytta att hitta andra som upplevt samma saker. En mentor eller ett bollplank. 

 

Under två veckor har jag fixat bollplank åt två personer som mist sina livskamrater och jag ställer själv upp för en kille som förlorat sin bror. Jag är övertygad om att denna form av självhjälp är ett mycket bra sätt att komma vidare i livet. Ett önkemål vore om kyrkan eller annan organisation kunde hålla reda på vilka människor som behöver hjälp och vilka som skulle kunna ställa upp som hjälp. 

 

Prata behöver man när det känns rätt oavsett vad klockan är. Inte var tredje onsdag kl 15-15.55 med psykologen. Vi skulle behöva en massa livsänglar! Det vore nyttigt för båda parter.

 

Pigge

Annonser

Responses

  1. Hej Pigge.
    Visst behöver alla någon att prata med, någon som kanske själv gått igenom det man själv går igenom nu. Miste min pappa hastigt och oväntat för ca 6 mån sedan och är så ledsen och arg för det. Många kan inte förstå detta, tycker att nu är han ju begraven, det har ju gått 6 mån. Men min saknad är ju lika stor ändå. Att sedan 4 mån efteråt även mista svärfar gjorde det hela tyngre. Fast det är en annan slags sorg, han var sjuk och behövde få komma till ro.

    Har i alla fall en underbar person som förstår och som jag kan diskutera mycket med, som alltid finns där. Visst har man ju sin familj också, men de är ju lika nere som jag själv. Många gånger när jag varit nere har jag tänkt på dig och din situation, det har givit styrka. Du har klarat av att gå vidare trots den enorma förlusten du drabbats av. Att sedan dessutom orka hjälpa andra måste kännas så himla bra. Jag är glad att min livsängel finns och kanske kan jag själv bli en livsängel för någon annan som behöver det.

    Ha det allra bäst.
    Kramar från Rovisen Mona

  2. Hej Pigge !
    Så bra du skriver om livsänglar. Det finns så många ibland oss som lever med smärtsamma minnen som fastnat och sorger som inte bearbetas, därför att de inte har någon att vända sig till, någon som förstår och framförallt lyssnar.
    Och orkar lyssna om och om igen. Alla sorger är olika, men alla sorger är sorger.

    En sorg är så stor som den som sörjer upplever den och kan aldrig förringas av någon annan. Ibland är det så att utomstående tycker och tror att tiden läker alla sår. Så är det ju inte. Tiden gör sorgen skonsammare att handskas med. Så är det istället.

    Jag tänker ofta på dig Pigge och det du gått igenom. Många av dina tankar försöker jag ta till mig och leva efter.
    Världen behöver livsänglar och massa kärlek!

    Kramar Nalle

  3. Du har så rätt i det du skriver. Människan behöver fler livsänglar. Men över huvud taget mer kontakt med varandra. Vi springer omkring som yra höns för att springa ifrån en sorg eller leta en kärlek. Istället för att stanna upp och ta hand om varandra. Det ”jobb” du gör är ovärderligt!!! //Gisan

  4. Tack för att du delar med dig och försöker få oss att förstå meningen med livet! Jag har nu läst boken och känslorna pendlade mellan hopp och förtvivlan, även hos mig som läsare.
    Kram fr Bippa


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: