Skrivet av: ior2007 | november 25, 2008

Visst går det att hämta energi från döda.

Resan till Egypten

I slutet av oktober reste jag med mina tjejer till Egypten. Det var en kvinnlig kompis och Monika med båda sina döttrar. Av någon anledning så hade jag en väldigt bestämd negativ bild av Egypten. Det skulle vara skitigt, man skulle bli magsjuk, det skulle finnas tiggare över allt, det skulle finnas säljare som skulle tvinga på oss varor i varje gathörn och man skulle inte kunna göra sig förstådd på engelska. Ingenting stämde. Det var så fantastiskt att jag gärna skulle kunna tänka mig att köpa hus där. Jag och Monika hade gjort upp en deal med väninnan att hon och Nicole skulle ta hand om Wilda två timmar varje dag så att vi skulle kunna gå Kitesurfingskola. (Segla drake efter en liten vinsurfingbräda). På fyra lektioner kom vi så långt att vi ibland stod upp. Jag har fått in så mycket saltvatten genom näsa och mun att jag inte borde bli förkyld före 2010-01-12…

Idén kom hos frisören

En kväll fick jag för mig att det var dags för klippning. Jag blev hänvisad till stadens bästa herrfrisör. Jag kommer tyvärr inte ihåg namnet på honom. Men det var en farbror i 65-årsåldern som säkerligen fortfarande sprang på discotek. Han hade i alla fall den längsta hästsvans som jag sett på en gubbe i den åldern. Han var väldigt stolt och detta var hans kungarike det kände man direkt när man kom in i hans salong. Sina kunder tog han hand om som porslinsvaser. Jag kände mig verkligen speciellt ompysslad. Det var en man med yrkesstolthet. Det kändes som om jag var hans viktigaste kund – en känsla som han säkerligen fick alla sina kunder att känna. Det var inte för inte som han var stans bästa frisör och det var lång kö. Jag hade turen att få en avbokning.

När jag sitter där så får jag för mig att jag skall köra Gotlands Grand National i år. Motorcyklarnas vasalopp. Jag har kör ett par år förut och då kommit 4 varv på 3 timmar. Min galne kompis Berra är den enda av ca 50 000 startande som startat både på förmiddagen och eftermiddagen och på så sätt kört dubbelt så länge som alla andra. Jag har varit sugen på detta under en tid och tränat rätt hårt för att kunna göra det ett år. Då när jag sitter i frisörstolen kommer jag på att jag blir inte bättre tränad och jag blir absolut inte yngre. Jag ringer Berra och ber honom om råd hur skall jag få en start i båda starterna när det redan är fullt sedan en tid. Han fixar en start till förmidagen av ett återbud och någon timma senare springer Berra på en Kille som brutit nyckelbenet i elitklassen. Jag får köpa hans start och Järpa lovar att serva motorcykeln och mig i depån.  Allt fixar sig på ett dygn från Egypten.

Vid Max grav

Jag bestämmer mig för att vila mig i form och äta och dricka rätt. Tävlingsdagen är allhelgonadagen lördagen den 1 november. Det är samma dag som Max skulle ha fyllt år. Hur mycket spelar ingen roll för min Max fyller alltid fyra år. Jag brukar inte göra något speciellt på deras födelsedagar mer än att tänka lite extra på dem. Köpa en blomma och lägga i havet eller på graven och helst tända ljus vid graven på kvällen. Den här dagen visste jag att jag inte skulle orka med något på kvällen så jag åkte förbi graven på morgonen innan start. På vägen ut i garaget för att  hämta en hjälm får jag syn på en utslagen ros. En enda ros blommar bland alla rosenbuskar! När jag kommer in så berättar jag för Monika att det finns en stor röd ros bland alla kala buskar. Hon säger att jag självklart skall ta med den till graven. Jag klipper rosen med en tång och då kommer den första tåren. Varför finns det precis en enda ros tänker jag när tårarna rinner ner för kinden?

När jag kommer till graven är det ont om tid – start om mindre än en timma. Jag tänder ljusen runt graven och sätter rosen på den minsta av de tre fåglarna som pryder gravstenen. Solen bryter igenom och jag blir helt varm i kroppen. Tårarna kommer och det tar 10 minuter innan jag känner att jag kan bryta upp och det känns okej att lämna denna stämningsfulla grav som ligger vid havet. Då bestämmer jag mig för att ta med Max på axeln och avverka  dessa 7 varv i gyttjan!

I gyttjan på Gotland Grand National

Efter första målgången och 2,5  timmars körning så känns kroppen bra och har jag 20 minuter att dricka soppa och tanka upp hojen innan jag skall vara vid den andra starten. Jag missar den starten med mindre än två minuter vilket inte spelar någon roll. Jag slipper slåss i starten och hinner ikapp klungan efter 5 minuter. Under loppet så måste man få i sig minst 5 liter vatten och någon form av föda. Jag vet inte om det var ansträngningen eller om det var Egypten som fick magen att balla ur. Första gången hann jag in bakom ett träd men andra gången så räckte inte tiden till riktigt.

När det var ett varv kvar så kändes det som om jag skulle ge upp. Men på något vis så tack vare att jag hade Max i mina tankar så kom det extra kraft. Sista varvet gick inte snabbt och till slut var det bara jag och en av elitåkarna kvar på banan. När jag insåg att han var den enda som jag kunde hålla bakom mig så kom tävlingsdjävulen fram trots att jag egentligen inte orkade.  Nu vred vi ur det sista ur musklerna för att inte komma sist och det lyckades. Jag vet inte varför sådant är så viktigt. Väl i mål så gick jag på någon form av adrenalinkick. Jag hade tack vare Max fixat mina sju varv och kört GGN på riktigt inte bara en halvdagstur utan jag och Berra har kört heldagsturen på GGN.

Frusen, trött och lycklig

Väl hemma så blev jag väldigt ynklig och frusen. Jag lade mig i ett 38-gradigt bad och frös i alla fall. Ställde mig i duschen och frös lika förbannat. Först efter en lång bastu så försvann frossan. Monika som är en förstående kvinna lägger handen på min panna och konstaterar att jag har feber. Jag inser då hur synd det är om mig och stannar i sängen. Jag är helt slut och hur trött som helst men kan inte somna. Glad och lycklig för min bedrift, för min nya situation med en underbar fru och en liten fantastisk dotter så  somnade jag ifrån min frus oljemassage. Monika sa att jag måste ha drömt något mycket trevligt för det var ett löjligt flin på läpparna när jag snarkade mig igenom den natten.

Annonser

Responses

  1. Sååååååå vackert. Bara så himla vackert skrivet. Jag grät och rös när jag läste det.
    Vilken tur du har hittat Monika och fått lilla Wilda. Du skriver så bra Pigge. Skriv gärna mer och oftare…jag läser gärna.
    Jag vet om en kvinna som bor i Egypten med sin man. Hon är svenska.
    Hon beskriver så fint om livet där och är mycket rolig. En mycket vänlig kvinna. Kanske du kan få lite råd om du behöver.
    Läs hennes blogg om du har tid. Lycka till.
    http://nyaaventyr.blogspot.com
    Sköt om dig!
    Kramar
    /Susanne i Halmstad

  2. Hej Pigge!

    Jag kan inte hålla tårarna borta när jag läser din text, fantastiskt vackert!

    Jag håller just nu på att läsa din bok och är helt betagen.. Jag är så imponerad över hur du och dina vänner klarade av det ni gjorde efter katastrofen och hur du orkade gå vidare och kämpa..
    Varje gång jag sitter med boken så gråter jag… Ibland för att jag sätter mig in i din situation, ibland för att det på nåt märkligt sätt är så vackert och ibland för att allt känns så ofantligt hopplöst…
    Du inspirerar verkligen och visar att man kan och måste gå vidare, även om det känns helt omöjligt..

    Tack för det och lycka till med allt!

    //Julia

  3. Min dotter som jag miste är och förblir också i den ålder hon var när hon dog. Nej, hon ”åldras” inte heller för mig.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: