Skrivet av: ior2007 | juni 6, 2009

Vi har det bra i Sverige!

Sommaren är åter på Gotland. Idag är det Nationaldagen och som Gotlänning har jag svårt att glömma danskarnas härjningar i Visby i mitten på trettonhundratalet. Dagens Stockholmsvecka är som en sommarbris jämfört med vad danskarna gjorde när de plundrade och brände ner halva stan på sin tid. Så hoppas Zlatan, Henke och de andra sätter dansken på plats i dag!

Min lilla dotter har nu passerat 1,5 års gränsen och börjar uppvisa ett väldigt bestämt beteende. Att en sådan lite parvel kan ta över kommandot i en familj. Nu har föräldrarna haft familjeråd och bestämt att ta tillbaka lite av bestämmanderätten. Det går snabbt att tappa kontrollen om man inte passar upp. Wilda är väldigt intresserad av djur. När det kommer hundar eller katter blir hon så lycklig att hon bara skriker. Katt heter mau. Och hon har fått en katt av farmor nr 2 som är värden bästa och skall vara med hela tiden. ”Var är mau?” är en vanlig fråga. Hon är helt ointresserad av tecknade filmer så det enda vi ser på är Animal planet.

Idag så ställde vi oss på vågen och Monika är på väg upp och landade på 85,5 och jag är på väg ner så den stannade på 88,8. Jag har som mål att kunna stå på vågen i slutet av juli när vi skall få nästa bebis med båda mina barn utan att nålen skall gå över 100 kg. Rätt bra för en ung kille på 48 år och 189 cm.

Jag var och höll ett föredrag för läkare och sjuksköterskor där vi samtalade 1,5 timma runt tsunamin. Uppläggen är alltid med en moderator så inget föredrag blir likt det andra. Normalt så handlar det 95 % om entreprenörskap och 5% om olyckan i Thailand. Men nu skulle det handla om katastrofer och det fanns avsnitt som blev lite tyngre. Men jag tror at det blev bra för alla inblandade, inklusive undertecknad. Det är bra att lyfta upp och snacka så att man inte börjar sopa allt under mattan.

För övrigt så fortsätter livet i racerfart. Det har nu gått 4,5 år sedan olyckan och jag kan känna mig lycklig varje dag. Glad för min nya familj och lycklig för att jag har ett liv som innehåller så mycket. Träffar en del människor både live och på nätet som går igenom stora tragedier. Hamnar ofta i situationer där jag kan vara med och stötta på olika sätt. Det känns helt naturligt och ett sätt att betala tillbaka till alla som stöttat mig. Det är troligen ett naturligt mänskligt beteende då flera av dem som jag hjälpt nu hjälper andra. Jag är egentligen förvånad att det inte finns fler nätverk där människor som varit eller är i samma situation kan träffas. När någon som varit drabbad för länge sedan träffar en som blivit drabbad nyligen så hjälper båda parter varandra. Kan inte riktigt förklara vad som händer men det har något att göra med att den som blivit drabbat nyligen får höra att man kan gå vidare genom att få lyssna och se bevis på människor som verkligen går vidare. Den som hjälper och berättar känner sig nyttig och får energi av att hjälpa till.

Jag blir fortfarande illa berörd över familjer som egentligen har det fantastiskt bra men hela tiden lyckas förstöra sina liv med destruktiva beteenden. En del tar till droger andra är ständigt avundsjuka på alla andra och gnäller hela livet för allt möjligt. Livet är orättvist och kommer alltid att vara det. Men livet är samtidigt en härlig resa där man kan ha det hur bra som helst. Framför allt om man bor i Sverige. Jag är övertygad om att alla i Sverige har möjlighet att ha det bättre än 75% av jordens befolkning. Även om det ser hur jävligt ut som helst har man alltid möjlighet att börja om i vårat land. Det innebär att vi som individer alltid kan komma igen när vi bor här. Men då måste man orka förändra sitt liv. Det är inte lätt men det går alltid.

Möjligheterna i Pakistan, Uganda eller Iran är betydligt besvärligare. Faran här är att vi hela tiden tror att det är någon annan som skall förändra våra liv och så blir det aldrig. Var och en är ansvarig för sitt liv och hur man använder tiden. Tiden är ett kapital som vi har lika mycket av och som var och en kan spendera som man vill. Använd den på ett smart sätt där det blir mycket njutning. För det skall i alla fall jag göra.

Pigge 20090606

Annonser

Responses

  1. Hej, har nyss läst din bok och skulle bara vilja säga att det är fantastiskt att du kan vara så himla stark. Jag har själv besökt khao lak två år i rad under årsdagen för tsunamin, 2006 och 2007. Först när jag läste din bok kunde jag på riktigt försöka föreställa mig vad som egentligen hände och att du skriver så många tänkvärda ord om livet har gett mig mycket styrka. Jag har nyss förlorat min morfar som betydde mest för mig i livet. Jag har haft din bok hemma väldigt länge men först nu kände jag att jag var mogen för att läsa den. Den ger en helt annan bild av dig och hela upplevelsen än vad som målats upp i media. Jag är inte mycket för att lämna smöriga kommentarer men eftersom detta kommer direkt från hjärtat så hoppas jag att du tar till dig det ändå. Jag är en tjej på 20år som förhoppningsvis har hela livet framför mig och du har lyckets ge mig så många tänkvärda ord att ha med på vägen för att hitta styrka i vardagen. Det du har upplevt önskar jag att ingen i världen behöver vara med om men tyvärr är ju livet så. Du är fantastiskt stark som lyckas fortsätta livet och fortfarande vara samma person och du har lärt mig hur viktigt det är att ta vara på livets glädjeämnen. Tack ,Mimmi Steen från Halmstad

  2. Hej Pigge,
    jag har följt din resa – först med sorg under thailandkatastrofen och tiden därefter och sedan med glädje när du byggt upp ditt nya liv med monika och nya småfolk. Jag tror också, som du skriver, att man alltid har en ny chans men ibland känns det som man slåss mot vöderkvarnar. Jag förlorade min man efter ett hastigt sjukdomsförlopp för 2 år sedan och jag och våra 3 söner blev ensamma. Jag har verjkligen kämpat för att livet ska bli bra för barnen och mig under denna tid – och vi har klarat oss. Men i mars fyllde yngsta sonen 12 år och i och med det upphörde en omställningspension att utbetalas och barnens barnpensioner sänktes. Då blec det tufft ekonomiskt. I maj blev jag uppsagd från mitt arbetete då den verksamheten såldes. Hittills har jag inte lyckats få ett nytt arbete. När ekonomin inte är under kontroll och oron är stor är det svårt att klara vardagen och tro på en framtid. Jag vill ge mina barn en trygg uppväxt trots att inte pappa finns men hur ska jag göra? Som sagt, jag tror också att det alltid finns en ny chans men nu känns framtiden svår och ansvaret tungt. Utan en trygg ekonomi är det svårt att tro att man alltid har en ny chans.
    Kram,
    maria


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: