Skrivet av: ior2007 | mars 2, 2008

Kommentar om hur svårt det är att fatta

(Det här inlägget skickades som en kommentar) 

hej pigge!

sträckläste din bok. blev både glad, ledsen och arg som ett bi.

jag var själv i thailand när tsunamin slog till,men, som tur var för min egen skull, på andra sidan. så det enda jag förstod var att just att en tsunami hade orsakat förödelse, att jag var utom all fara där jag befann mig på koh samui och att många svenskar var inblandade. eftersom iallfall jag inte förstod innebörden av det hela så bekymmrade jag mig inte så mycket, jag visste inte att så många hade dött. jag tog inte reda på fakta. inte till en början iallfall.

när jag ringde min mamma blev jag nästan irriterad på att hon var så “ojig” och bekymmrad och att hon till och med tyckte att jag skulle åka hem, hon skulle betala för biljetten. hallå, tänkte jag, här är allt ok! vi badar, solar och festar. där jag befann mig verkade ingen runtomkring mig ha berörts nämnvärt av det inträffade.

så började jag läsa aftonbladet på internet och såg bilder på överlevande, bilder på döda. självklart kommer jag ihåg ditt namn, Pigge, nämnas några gånger. jag minns att det stod både bu och bä angående ditt agerande. vissa hyllade dig, andra tyckte du var okänslig som gick ut i media med din sorg.

då hade jag ingen speciell åsikt om dig alls. efter att ha läst boken tycker jag du gjorde helt rätt i att vara med i tv och tidningar, varför inte?

media, som oftast svartmålas, blev plötsligt de goda. de medmännskliga. de som ville, och kunde, hjälpa. dessutom tror jag att drabbade människor mår bra av att veta att de inte är ensamna. människor som står helt utanför behöver höra vittnesskildringar, behöver veta att det har hänt, och att det har faktiskt hänt svenskar. det borde ringa lika illa i allas öron hade det “bara” drabbat lokalbefolkningen. men tydligen så är det inte så. det måste drabba folk i ens närhet. om inte i ens direkta närhet, så iallfall folk som är av samma nationalitet, som lever på ungefär samma sätt som en själv.

jag träffade på en engelsman som överlevt katastrofen utan fysiska skador, men med psykiska men. denna mannen träffade jag någon vecka efter katastrofen. han hade stannat kvar i några dagar för att hjälpa till. ingen av hans närstående hade dött men det hade varit illa nog för honom att okända gjort det. han var kristen och det var enligt honom till stor hjälp. han var oerhört tacksam för att han levde, och han kände ingen skuld för det. han tänkte heller inte avbryta sin semester.

jag fick höra på avvägar att en tjej från schweitz som jag delat bungalow med i början av december hade råkat illa ut, hennes flickvän, som hon planerade att ingå partnerskap med, hade dött. då blev jag ledsen för hennes skull, hon verkade vara en bra tjej.

det som är konstigt för mig är att trots att jag var så nära där det hände så fattade jag inte.fattade inte.det var artiklar och det var bilder och det var svenskar. inte samma bilder från krig och svält på människor från länder långt borta som man ser dagligen.det här var människor som såg ut som mig själv o mina vänner och folk som jag ser på gatan här hemma.ändå fattade jag inte.

först när jag kom hem gick det en isande ilning genom min ryggrad. först då fick jag beskedet som gjorde att det blev mer verkligt. ett gift par, flyktigt bekanta till min pappa (de hade skänkt honom en katt för några år sedan), och deras två små barn hade varit där. och de hade alla 4 förolyckats. hemma i sverige fanns den tonåriga dottern kvar som enda överlevande. hon hade inte varit med i thailand. jag tänkte på den yngste sonen, en blond liten pojke på 5 år. jag visste vad han hette, jag hade träffat honom ett par gånger. det var allt. mer än så kände jag hnonm inte. och nu var han död. jag tänkte på den äldsta dottern som förlorat hela sin familj. mor far och två syskon. hon var inte ens myndig! och nu blev hon plötsligt 1000 år äldre av den otroligt hemska erfarenheten. hur hade hon det? hur mycket “tänk om” tänkte inte hon? tänk om jag hade varit med? tänk om de hade rest någon annanstans? hade jag kanske hellre varit död jag också? hur ska jag kunna leva vidare?

jag satt också bredvid en familj med två små fina barn på väg till thailand. de skulle fira jul och nyår i pukhet. vad hände med dem?

saker som gör ont sker hela tiden i världen. mina problem känns ju minimala i jämförelse med vissa andras. ändå är det mina problem som just jag måste handskas med och lösa på bästa sätt.precis som du löste dina på bästa sätt.

att läsa och höra om andras livsöden och hur de klarat sig genom de mest extrema händelser är den bästa hjälp jag kan få i min egen kamp här i livet. jag behöver mer böcker som din pigge, för att se att det alltid finns hopp. jag är oerhört glad att du vågade dela med dig. på så sätt kan du hjälpa en massa människor att kämpa vidare med sig själva!

det var nog allt.

tack!

/katarina

Annonser
Skrivet av: ior2007 | februari 20, 2008

Liknande erfarenheter av krångel

Hej

Mitt namn är Dick Tilander och jag är så när som igen om ljudboken. Läser sällan böcker så denna passade mig bra. Bara att lyssna.

 

Det som griper mig värst är att jag har samma problem med myndigheterna fast i en helt annan bransch. Jag har hållt på med bilimport från 3:e land och framförallt USA i över 25 år och det går inte en dag utan att jag spenderar 2-3 timmar av min arbetsdag för att spelreglerna konstant ändras. Byter man besikningsman på stationen så är risken stor att man inte passerar. Har man gjort i ordning fordonet på ett sätt som fungerar i Stockholm kommer den inte att passera i Göteborg. 

 

Intyg tolkas på olika sätt beroende på vart du bor geografiskt. Man kan inte läsa lagtexter och sedan vara säker på att vägverket har samma åsikt om vad som gäller. Olika tjänstemän har olika tolkningar. En så skyddad verksamhet som Bilprovningen och Vägverket utgör ihop där man är totalt livrädda för att ta beslut och eventuellt trampa på varandras tår tror jag inte finns i någon annan bransch.

 

Pigges historia där han stångar skallen blodig med att på ett vardagligt vis försöka lösa sina problem har jag hållt på med i 25(!) år. Likheterna är skrämmande och jag känner igen mig själv på många vis som det Pigge råkade ut för. Anledningen till hans problem får dock mina problem att blekna men likheten med att inte få förståelse för hur man kan lösa problemen från myndigheternas sida är slående.

 

Jag har ofta undrat hur man formar dom som jobbar på andra sidan. Någon måste skapa och utbilda dessa mäniskor som mellan 8-5 blir som någon slags motståndare som bara inte kan jobba så smidigt som det krävs i den privata sektorn. Är svaret så enkelt att dom helt enkelt skulle bli utan jobb bara för att det inte längre skulle finnas några problem att lösa? Skapar man problem har man att göra ett tag till.

 

I morgon går jag in på min sjätte vecka på en överklagan till vägverket. Detta för att jag som privatperson inte får överlämna ett avgascertifikat till bilprovningen. Detta skulle komma från den svenska generalagenten. Jag har alltså väntat 6 veckor på att få överlämna ett papper eftersom jag inte får kalla mig generalagent. Jag satt på bilprovningen med det i näven men fick inte överlämna det. Jag måste be om dispens för att få överlämna det. Handläggningstiden kan vara upp till 7 veckor.

 

Känns det igen. Jag har blivit ganska immun mot alla regel ändringar och vansinnesvägar man använder sig av. Din bok har dock gett mig lite nya krafter att slåss vidare ett tag till.

Det värsta man kan göra är att ge upp och låta sig besegras. Detta ger dom bara en extra fjäder i hatten. Den förmånen tänker jag inte ge dom. Allra minst efter att läst din historia.

 

Börja nu inte importera bilar!

 

MVH Dick Tilander / Stockholm

Skrivet av: ior2007 | december 26, 2007

För tre år sedan stod jag i ett träd

Jag sitter i Thailand med en två månaders dotter i famnen som inte vill sova. Hon skriker som två-månaders bebisar gör när det är något som inte stämmer. Jag visste att hon var matad med Mamma Monikas bröstmjölk. Det fanns ingen blöja på och hon var ganska ny-soven. Ungefär så rationellt är mitt tänkande. Försökte dra barnvagnen snabbare längs poolkanten samtidigt som jag försökte läsa klar ett spännande kapitel i Stieg Larssons bok Flickan som lekte med elden. Till slut övergick skriket till något hjärtskärande och smått hysteriskt från Wilda. Först då lade jag ner boken för att försöka vara lite mer närvarande pappa. Det tog tre minuter så kände hon sig trygg igen.

 

Någon frågade vad klockan var och jag svarade 10.55. Insåg då att för 3 år sedan stod jag i ett träd så här dags samtidigt som Tsunamin svepte in över Khao Lak. Höll hårt om Espen så att han inte skulle falla ner i det vilda vattnet. När jag står där så inser jag att detta klarar Ulrika, Max och Charlie aldrig – dom kommer att dö. När jag insett detta bestämde jag mig för att släppa taget och gå samma öde till möte. Jag tyckte att meningen med livet var borta. Tack vare Espens skrikande och peppande så släppte jag aldrig.

 

När jag nu sitter med Wilda i famnen inser jag att det alltid finns en mening med livet och att just livet skall levas nu och här. Skall man ha ett bra liv så måste man påverka själv. Jag tycker att jag kommit väldigt långt och att vi jobbar med förutsättningarna varje dag, hör ofta Ulrikas olika förmaningar i huvet, saker som jag sällan reflekterade över då – men nu kommer de ofta fram. Hon sa bland annat: skall man ha ett bra förhållande så får man jobba med det varje dag. Det är självklart idag men då fattade jag inte bättre än att det löser sig väl. Jag tog henne och grabbarna för självklara. Idag inser jag att man inte skall ta något för givet. Det blir sällan som man tänkt sig, vilket inte gör mej speciellt mycket. Men har jag en möjlighet att påverka min eller familjens framtid så vill jag göra det. Jag har svårt att bara sitta och titta på utan att säga vad jag anser är rätt eller fel. Tror det är ytterligare ett drag jag fått ärva efter Ulrika. 

 

Tänker på att vi är rätt många efter Tsunamin som idag har helt nya förutsättningar. Vi har nya liv som inte skall jämföras med det gamla. Men liv där alla ryms och vi skrattar ofta vid minnet av våra gamla familjemedlemmar. 98 procent av alla minnen som kommer upp är idag positiva varma bilder och jag plockar gäna fram dem när jag är själv eller vid matbordet. 

 

Idag känns det som att vi är nio stycken i vår familj. Fyra i himlen, eller hos Nemo, som på olika sätt är närvarande. Och kvar i livet är vi just nu fem, men hoppas på minst en till. Se till att du får ett bra liv!

Pigge

Skrivet av: ior2007 | november 24, 2007

Hitta kraft

 

Livet ter sig ganska underligt. Jag fick en dotter den 18 oktober och bara två dagar senare så var mamma Monika hemma med dottern som inte hade något namn. Vi försökte med olika namn men fastnade sedan för Wilda. Detta trots att hennes storasyster protesterade vilket gav visst resultat så det blev Molly i andra namn. 

 

Två veckor senare skulle yngste sonen Max ha fyllt år. Vi var vid kyrkogården med blommor och lyktor. Och hemma i Brissund tänder jag ofta ljus vid havet plus en oljelampa som vajar i vinden. Det var en härligt vindstilla kväll och mycket kallt. Jag köpte hem ballongfacklor från Thailand som vi skickade upp i atmosfären. Det känns bra att göra dessa symboliska handlingar. Jag känner att de ger kontakt på något sätt. 

 

Två veckor senare skulle Nicoles pappa och Monikas förre man fyllt år. Monika var bortrest så jag och Nicole var vid havet och tände ljus. Och i onsdags skulle min Ulrika fyllt år och jag var i Sundsvall och höll föredrag i entreprenörskap.  Kom ganska sent till hotellet vilket innebar att jag gick ner till hamnen vid 12-tiden på natten. Det var ca 9 minusgrader och helt vindstilla, jag stod där med mina rosor och bara tänkte. Tankarna på Ulrika och barnen var lika klara som natthimmeln. Om man får någon kontakt vet jag inte. Men något är det i alla fall. Kroppen fylls av känslor och det kommer en hel del tårar, men också skratt. När jag 40 minuter senare gick hem så var det med massor av mer kraft i kroppen.

 

Jag var på fyra dagars föredragsturné i Sverige samtidigt som Monika var i Skåne och visade upp Wilda. Det är tråkigt att vara ifrån varandra men samtidigt nödvändigt, för annars skulle man inte längta så mycket. Hoppas att fler är rädda om sina förhållanden. Jag inser att det råd som den gamla farbrorn gav mej angående mitt förhållande är så rätt. Han sade: Som du sår får du skörda. Ta hand om varandra.

Pigge Werkelin

Skrivet av: ior2007 | oktober 18, 2007

Tankar om att bli pappa igen

Det mest självklara i världen för en som haft en familj som ryckts ifrån en är att bilda en ny familj. Det skulle nog alla människor anse. Trots det så finns det en del som anser att man inte kan göra så. Vi är 5 familjer som mist alla barnen plus livskamraten som nu fått nya familjer efter tsunamin. För mej och dessa familjer är det väldigt konstigt att man kan ha någon annan inställning. Men det handlar väl om kulturskillnader mm. Tyckarna vet egentligen inget om situationen utan försöker bara tycka utifrån den situation dom befinner sig idag. Det är omöjligt för en familjemor med man och barn att uttala sig i frågan. De klarar inte att sätta sig in i frågan. Först skall man tänka att man förlorar sina nära i en olycka och sedan skall man tänka att man träffar en ny partner och får barn med den. Det går inte att tänka båda dessa förutsättningar samtidigt. Det måste gå tid där emellan.

 

Idag fick vi en liten tjej på 4,2 kilo. En blond välmående sak med blå ögon. Hon är väldigt efterlängtad och stretade emot rätt länge. Monika fick jobba hårt men var aldrig på väg att ge upp. Snacka om att människo- och framför allt kvinnokroppen klarar mycket mer än vad vi tror. Det finns inget namn på tjejen, men vi har några namn och det får väl ta några veckor att bestämma sig.

 

Ett  problem är att nu håller det på att bli en ny familj med egen fru och barn samtidigt som min förra familj finns med. Här uppstod en konstig situation idag som jag tydligen kommer att brottas med en tid. Är ganska säker på att mina olycksbröder och systrar har upplevt en kamp som inte riktigt går att förklara. Först enorm glädje över den nya lilla tjejen och sedan någon form av dåligt samvete som tydligen skall värka ut. Det är en kamp som man skall igenom. Det finns plats för hur många barn som helst i en familj. Det finns kärlek för alla. Och funkar det så, så kommer det att fungera med två familjer också. Problemet ligger inte hos Monika utan hos mej.

Pigge

 

Skrivet av: ior2007 | oktober 18, 2007

Mail från 19-årig tjej och svar från Pigge

Kära Pigge

Jag har precis läst färdigt din bok och den har fullständigt skakat om mig, berört mig in i själen. Jag känner för dig, jag beundrar din styrka och jag är inspirerad av din medmänsklighet. Precis som du är jag gotlänning, dock bosatt i xxxxx, men gotland är mitt hem, mitt hjärta, där jag hör hemma. Där mina släktingar på mammas sida bor.

 

Varje gång jag åker till Gotland känner jag mig helt tillfreds inombords och när jag ska lämna ön känner jag ett stort tomrum. Jag är bara 19 år, men vill så småningom bo där. Så vad kan jag, en vanlig svensk unge ha att säga dig, som varit med om det värsta en människa kan utsättas för och ändå orkat ta dig vidare?

 

Jag kände direkt att jag ville kontakta dig, jag vet inte riktigt varför, inte för att kunna mildra din förlust eller beklaga din sorg, utan för att säga att jag känner igen mig mycket i dig som människa. Dina ord har verkligen gett mig insikt och jag har läst vissa meningar om och om igen för att ta till mig dem. Jag har inga barn, givetvis, men när du skriver om dina barn Max och Charlie associerar jag till mina småsyskon Mikael och Leah, 5 och 1 år, och det gör riktigt ont i mig, för dig. Bara tanken att förlora dem är outhärdlig, jag skulle inte klara av det. Men du får mig att inse att det är otroligt vad man som människa orkar ta sig igenom.

 

Jag är rädd för döden, så otroligt rädd. Inte för att jag själv ska dö, utan att de jag älskar, de runt mig ska dö. Min morfar dog i augusti, det rubbade min värld. Vi hade just varit och hälsat på honom i xxxxxxx i juli. Jag minns att jag strök hans hand, hans vänstra där han har en stjärna tatuerad, och tänkte, han får inte försvinna från mig. Han är så varm och levande, han kan inte dö. Och mormor som dog i januari 2005, helt oväntat, hon skulle hälsa på oss påsken det året, men hon hann försvinna. Jag hoppas de är tillsammans nu, att de är lyckliga och kan se ner på mig och vara stolt över mig. Gotland är tomt utan dem, men det kommer alltid vara mitt hem på jorden.

 

Jag kan inte jämföra deras död med dina förlorade givetvis, men jag är glad att du blev vän med havet igen. De har det bra nu, Ulrika, Max och Charlie och de älskar dig. Det känns som att jag känner er, jag är med er alla i tanken och nu är ni en del av mig, ni kommer alltid att finnas inom mig. De som berör mitt hjärta finns alltid där. När jag var på Kneippbyn i somras med mina småsyskon tänkte jag på er. Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist, men nu är de ett med havet och himlen. Dina underbara älskade.

 

Jag vet inte vad jag ska säga, samtidigt som jag skulle vilja säga så mycket. Men du är inte ensam. Vi finns, vi som bryr oss om våra medmänniskor och vi som ställer upp för varann i sådana situationer som i Thailand. Vi som kan sätta andras behov framför våra egna och ge utan att ta. Ulrika. Max. Charlie. Jag delar din sorg, det riktigt känns. Jag önskar att jag kunde göra något.

 

Varma hälsningar Tjej 19 år, Gotlänning och xxxxxxbo 

 

Svar från Pigge:

Tack för ditt brev. Det värmer. Blev pappa i morse och det är så jävla häftigt. Liv kommer och liv går. Mötte en äldre man som troligen inte har så lång tid kvar. Inser spelets regler när det blir så tydligt. Man måste leva nu idag i morgon kan det vara försent.

Pigge  

Skrivet av: ior2007 | oktober 18, 2007

En flicka är född!

Klockan 02.39 den 18 oktober 2007 födde Monika Werkelin en dotter. Läs artikel i Expressen.

Skrivet av: ior2007 | september 25, 2007

Brev från Lea

Hej Pigge!

Jag har följt dina steg sen olyckan. Nu märker jag att det jag önskade dig håller på att slå in (jag skrev tidigare till dig att lev väl o bry dig inte om vad andra avundsjuka människor säger).

Inte tror jag att det är min förtjänst men det ger mig själv förtröstan nu när jag själv har det svårt. Det är skönt att veta att om man bara vill tillräckligt mycket så kan en svår sak vända till något alldeles underbart.

Lycka till med ditt nya liv och nya familj! Jag hoppas att du förvaltar väl dom gamla fina minnena och den nya spännande framtiden och får ett härligt långt liv!

kram/Léa

(brevet skickat via Expressen)

Skrivet av: ior2007 | september 25, 2007

Brev från Ken Crawford

Dear Mr Werkelin

It is an honour for me to have the opportunity to write this short letter to you.
Whilst I´m putting these words to print I´m looking at a picture in the Expressen of you together your new wife Monika. A picture can say a thousand words but what I see is a two people so very happy together. Your beloved family who are in heaven (I don´t know) must be so proud of you.


I remember seeing you on the TV when the tragedy happened and how you reacted and wanted to find every member of your family whatever the price.
I don´t think words can describe what you have gone through. But to be able to go further with your life in the way you have done just leaves me full of admiration for you as a person. I obviously don´t know you personally but I can only say that you must have inspired so many people in such a positive way.

Thanks for being the person you are.

Best regards

Ken Crawford

(brevet skickat via Expressen)

Skrivet av: ior2007 | september 24, 2007

Hur mycket av pengarna går till Thailand?

Hej. Många frågar hur det är med procenten som går till Thailandsprojekten. Det är inte helt lätt att redovisa. Dels finns det fyra olika priser på böcker och sedan finns det olika procentsatser för hur mycket som går per bok till Thailandsprojektet. Normalt går ca 75% till bokförlaget för risk, produktion, försäljning , marknadsföring, distribution och osålda returer. När det gäller vår bok har förlaget givit bort några procent till Thailandsprojekten. Författarna delar sedan på resterande.

Jag har givit bort min del då jag inte vill tjäna pengar på olyckan, utan istället bidra till något som gör livet bättre för dem som drabbades i Thailand. Lena Katarina har också givit bort en del av sin förtjänst, men detta är hennes levebröd och hon och förläggaren måste leva så de skall givetvis ha betalt för nedlagt arbete.

Sedan håller jag en del föredrag runt om i landet om entreprenörsskap: Hur får man fram en entreprenör. Hur formar man en sådan? Jag började med detta uteslutande för att få in pengar till fonden och tänkte mej 6-8 föredrag 2006. Det blev många fler och jag blev då tvungen att hålla dessa på arbetstid. Därför delar jag intäkten så att 50% går till företaget som ersättning för tiden och 50% går till fonden. Jag tycker att det var bättre än attt tacka nej. Jag har också mött en del som velat sätta in en peng på Ragnarfonden och några som lånat boken ville sätta in vad boken egentligen skulle kostat direkt på Ragnarfonden, vilket vi tacksamt tagit emot!

På Ragnarfonden/Ragnar Care Foundations hemsida kan man läsa mer om projekten som de står bakom. Just nu har man ställt sig bakom bygget av ett stort centralbibliotek med barnböcker som minibussar kör ut så att barn i småbyar runt Khao Lak kan låna dem – det är en bristvara med bra barnböcker som inte är politiskt eller religöst styrda. På så sätt skall fler barn få chans att lära sig läsa och förbättra sina förutsättningar i livet.

Pigge W 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier